onsdag 12 februari 2014

talet

Jag valde att ta mormoderns perspektiv när jag ska hålla tal på fredag. talet ska vara 2-2.20 min långt så därför måste jag korta ner det en hel del. När jag läste igenom det en gång tog det 1 :49 så det är helt okej tid, får se om jag får korta ner det ännu mer. Man måste ju alltid beräkna med att det tar längre tid när man utför talet.

Så här ser talet ut nu:


Ni har alla hört berättelse om rödluvan. Men få av er har hört den berättas ur mormoderns perspektiv. Detta är hennes historia om den dagen då vargen kom på besök.
Jag har nu varit inne i vargens mage ett bra tag nu. Om jag bara hade sett vem det var utanför dörren innan jag öppnade, hade inget av det här hänt. Fast inne i magen kunde jag endast hoppas på att mitt barnbarn Rödluvan inte bestämmer sig att hälsa på mig som hon brukar göra på onsdagar.
Jag försöker höra något ljud utanför men det är svårt att höra något inne vargens mage.  Plötsligt låter det som att dörr öppnas. Nej hoppas inte det är Rödluvan. Jag försöker göra något genom att röra på min kropp men det går inte att förflytta sig ens en millimeter. Jag börjar fundera över hur lång tid jag har kvar att leva, innan magsyran smälter ner mig. Kommer det att ta timmar, dagar eller minuter?
Jag hör något som lät som röster men det är svårt att höra vad de säger eftersom det låter mest som mummel. Jag kan endast urskilja en mörkare och en ljusare röst. Konversationen slutar plötsligt och ljus kommer uppifrån.  I nästa stund är Rödluvan med mig.
Jag börjar känna mig riktigt rädd nu, det fanns ingen räddning i sikte och jag stod inte ut med tanke om att mitt barnbarn skulle dö också. Det måste finnas en utväg. Jag börjar känna hur magsyran börjar fräta på min hud, processen har redan börja. 
Jag hör sedan en stor smäll och inte långt efter kan jag äntligen se min utväg. Jag tar kraft åt mig och kliver ut ur magen. Rödluvan kommer snabbt efter mig. Det första jag ser är vår räddare, en jägare. Jag börjar titta runt mig och jag ser vargen liggandes utsträck i min säng.  Hans ögon lyser av skräck och i pannan har han ett stort hål.
 Jag känner mig lättat och glad när jag inser att han är död.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar